Kent är lite likt.... kent faktiskt...
Jag har gått och funderat ett tag nu, försökt formulera mina febriga tankar till något förståndigt, något som jag vill ha sagt...
Vad är det jag svamlar om?! Jo, jag pratar om kents senaste skiva "tillbaka till samtiden" Har lyssnat på den tillräckligt många gånger för att nu ha bildat mig en uppfattning.
Singeln var ju som jag skrev tidigare skit, i alla fall i mina öron, skivan å andra sidan är något helt annat. Här finns många starka spår...
Men det är inte det jag tänkte komma till i alla fall inte än. Jag har läst mycket inför det här skivsläppet och även nu efter. Förstå-sig-påare som tycker ditten och datten. "Det låter som Depeche, lite å Ratatahåller, som tidigta Lustans Lakejer" är kommentarer som både lästs och hörts... Jag håller inte med dem. Först och främst är det absolut inte likt Depeche, verken tidigar sena eller Depeche mittemellan... Nähä säger ni, vad låter det som då?! Svaret är enkelt... Det låter som KENT. Kort och gott. Svarat kom till mig som en blixt från klar himmel redan första gången jag hörde skivan. Visste har de bytt ut en del gitarrer mot Syntar, men melodier och ackordsammansättning har inget med instrumenten att göra. Så fort du sätter på "elefanter" så vet du att det är Jocke Bergs hantverk...
Nu är det sagt, bara så alla vet... Sluta prata om hur likt det är allt annat, kent är likt kent. Med tanka på att de bytt stil så många gånger tycker jag också att det är helt rätt att jämnföra dem med sig själva....
Vad är det jag svamlar om?! Jo, jag pratar om kents senaste skiva "tillbaka till samtiden" Har lyssnat på den tillräckligt många gånger för att nu ha bildat mig en uppfattning.
Singeln var ju som jag skrev tidigare skit, i alla fall i mina öron, skivan å andra sidan är något helt annat. Här finns många starka spår...
Men det är inte det jag tänkte komma till i alla fall inte än. Jag har läst mycket inför det här skivsläppet och även nu efter. Förstå-sig-påare som tycker ditten och datten. "Det låter som Depeche, lite å Ratatahåller, som tidigta Lustans Lakejer" är kommentarer som både lästs och hörts... Jag håller inte med dem. Först och främst är det absolut inte likt Depeche, verken tidigar sena eller Depeche mittemellan... Nähä säger ni, vad låter det som då?! Svaret är enkelt... Det låter som KENT. Kort och gott. Svarat kom till mig som en blixt från klar himmel redan första gången jag hörde skivan. Visste har de bytt ut en del gitarrer mot Syntar, men melodier och ackordsammansättning har inget med instrumenten att göra. Så fort du sätter på "elefanter" så vet du att det är Jocke Bergs hantverk...
Nu är det sagt, bara så alla vet... Sluta prata om hur likt det är allt annat, kent är likt kent. Med tanka på att de bytt stil så många gånger tycker jag också att det är helt rätt att jämnföra dem med sig själva....
Del 2
"Hon harklade sig för att pocka på hans uppmärksamhet. Hon hade aldrig tidigare kommit in i en så stillsamm bar, satt sig vid en så öde disk och fått så lite uppmärksamhet. Hon var van vid att alla blickar vände sig mot henne när hon entrade ett rum. Denna gång var det annorlunda, denna gång hade hon varit tvungen att själv vara aktiv för att få bartenderns uppmäksamhet, detta var något hon fann både besynnerligt och tämligen irriterande...."
SKRÄP, det var rent och skärt skräp. Allting han skrev nu förtiden. Det var inte hans första försök sedan han hade beslutat sig för att börja skriva igen. Det blev heller inte bättre. Snarare tvärtom, han var på väg i en nedåtgående spiral med destination skrivkrampens helvete. Allt han skrev vara bara tomma ord, historier som var obetydliga och intetsägande. Han svängde sig med stora ord som inte betydde någonting, han kunde knappt läsa sin försök till verk den senaste tiden utan att få en vag känsla av illamående. Var han redan bortom alla räddning?
Han gick fram till bokhyllan och tog fram sin debutroman, det allra första exemplaret som kom ut från pressarna 8 år tidigare. Boken var inne på sin 6 upplaga och hade översatts till fler än 13 språk. Det var denna bok som hade gett honom hans 15 minuter i strålkasterskenet. För även om boken fortfarande sålde mycket bra, var han i många kretsar en bortglömd person, en kuf som ingen längre trodde på som författare.Han smakade på titeln "Dagen som försvann". Det var en bra titel. En titel som passade till boken. En 600 sidor lång berättelse om den tunna gränsen mellan kärlek och hat. Boken utspelade sig till stora delar i den fiktiva Italienska vindistriktet Anistrá., med godset Amiral i en biroll. Det var svårt att sätta in boken i någots speciellt fack och detta var något han var nöjd med. Ibland försökte han själv definera genren och det närmaste han då kom till var en "futuristisk självbiografi". Denna något luddiga genre retade recensenterna som hellere hade satt en annan stämpel på boken. Handlingen kunde i kortad var följande.
Bokens huvudperson Johnny Galletta är på flykt från sitt förfluta och får anställning som betjänt på godset Amiral. Godset ägarinna är den vackra Isabelle Taconi. Isabelle har ärft godset och odlingarna efter sin far och har efter några tunga år fått ordning på ekonomin och satt gården på rätt kurs. Men även Isabelle har ett hemligt förflutet.
Tänk om han kunde skriva något liknande igen...Han satte tillbaka boken på sin plats efter att omsorgsfullt ha dammat av dess framsida och rygg, än skulle han inte ge upp...
SKRÄP, det var rent och skärt skräp. Allting han skrev nu förtiden. Det var inte hans första försök sedan han hade beslutat sig för att börja skriva igen. Det blev heller inte bättre. Snarare tvärtom, han var på väg i en nedåtgående spiral med destination skrivkrampens helvete. Allt han skrev vara bara tomma ord, historier som var obetydliga och intetsägande. Han svängde sig med stora ord som inte betydde någonting, han kunde knappt läsa sin försök till verk den senaste tiden utan att få en vag känsla av illamående. Var han redan bortom alla räddning?
Han gick fram till bokhyllan och tog fram sin debutroman, det allra första exemplaret som kom ut från pressarna 8 år tidigare. Boken var inne på sin 6 upplaga och hade översatts till fler än 13 språk. Det var denna bok som hade gett honom hans 15 minuter i strålkasterskenet. För även om boken fortfarande sålde mycket bra, var han i många kretsar en bortglömd person, en kuf som ingen längre trodde på som författare.Han smakade på titeln "Dagen som försvann". Det var en bra titel. En titel som passade till boken. En 600 sidor lång berättelse om den tunna gränsen mellan kärlek och hat. Boken utspelade sig till stora delar i den fiktiva Italienska vindistriktet Anistrá., med godset Amiral i en biroll. Det var svårt att sätta in boken i någots speciellt fack och detta var något han var nöjd med. Ibland försökte han själv definera genren och det närmaste han då kom till var en "futuristisk självbiografi". Denna något luddiga genre retade recensenterna som hellere hade satt en annan stämpel på boken. Handlingen kunde i kortad var följande.
Bokens huvudperson Johnny Galletta är på flykt från sitt förfluta och får anställning som betjänt på godset Amiral. Godset ägarinna är den vackra Isabelle Taconi. Isabelle har ärft godset och odlingarna efter sin far och har efter några tunga år fått ordning på ekonomin och satt gården på rätt kurs. Men även Isabelle har ett hemligt förflutet.
Tänk om han kunde skriva något liknande igen...Han satte tillbaka boken på sin plats efter att omsorgsfullt ha dammat av dess framsida och rygg, än skulle han inte ge upp...