wallepojken

Det var en månad sen jag kom hemifrån Val T nu. På vägen dit blev jag intresserad, på vägen hem var jag förälskad, sen dess har jag svårt att glömma...

Objekter för min förälskelse är E. En underbar flicka som jag träffade på vägen...
Första gången jag såg henne var i bussen klockan halv tre på natten. Jag tyckte redan då att det var något speciellt med henne. Klockan 0830 i Rödby var jag helt klart intresserad, och klocka 0800 i Val T var jag helt såld och mitt hjärta låg på Lit de Parade.

Veckan gick och vi träffades några fler gång på T hotel och det gjorde inte saken bättre. Hon var helt klart en kalastjej som jag absolut tyckte jag var värd!

Anledningen till att jag inte nämnt detta tidigare är ju att det är så självklart. Finns det en hake med det hela!? Såklart, precis som alltid har hon pojkvän.

Tyvärr så är det omöjigt att tyckta illa om honom. T var helt enkelt en underbar person. Tyvärr.... E var ännu bättre, men vad fan hjälper det....

Jag kan säga att vägen hem från Val T med våra nyfunna vänner blev mycket lång...

"Älskar du vinet får du huvudvärk. Älskar du livet i allt för hög grad får du snubbliga fötter och ETT BRUSTET HJÄRTA...

Hmm.

Jag har märkt att jag mer och mer har börjar avskärma mig från mina vänner! Fast det stämmer ju inte alls egentligen. Jag har bara mycket att göra och har därför inte riktigt tid och ork att vara social, men om någon ringer mig självklar jag jag tid. Sen när man väl försöker prata med någon av sina vänner så har inte de tid eller lust att prata med en själv. Eller så orkar det inte.
Det känns som att alla börjar blir så jävla viktiga. Jag menar har man inte tid för sina vänner, vad har man då tid för? Är det därför alla vill ha bra arbetskamrater för DE är de ända de hinner träffa? Själv så är det min hockey som tar tid och jag tar mig den tiden för att jag tycker det är intressant. Men mitt arbeter kommer ALDRIG före mina vänner. Kanske är det så att alla som håller på och utbildar sig och får jobb genom det tycker att sina jobb är sååå HIMLA ROLIGA så det har dessa som hobby, men det betvivlar jag. Jag tror att de tar sig själva och livet på för stort allvar och glömmer bort vad som är västenligt för dem. Ha kul, vänskap och glädje. Eller jag kanske har fel som jag haft så många gånger förr?

Sen finns det många i min närhet som så snabbt de får chansen hånar eller skrattar åt mitt bloggande. Till er säger jag bara varsegod. Jag har ingen stolthet som ni kan kuva, den tappade jag för många år och kärlekar sedan. Så skämta på ni. Men kom inte och tro att ni kommer bli omnämd i denna i era ögon clownlika parodi.... Nej, för sådant betackar jag mig....

Därför säger jag som vanlig... Jag nämner ingen som jag känner med namn. Vare sig man har gjort något bra eller något dåligt...

INGEN NÄMND INGEN GLÖMD....

//Erik

Jag hörde på radion häromdagen. Då sa de att många kvinnor sexliv hade blivit bättre bara genom vetskapen att en sådan som Marcus Fagervall (ni vet IDOL-Marcus) fanns där ute i Sverige. Kul för dem. Och så kan det ju vara....

Jag har själv en sån relation... Att bara kunna tänka på att något såå vackert bara går omkring på denna jord. Det kan vara en väldigt härlig känsla....Men samtidigt....

Samtidigt är det som i Good Will Haunting. Stellan Skarsgårds (Proffesor Lamboue) har en väldigt ambivalent inställning till Matt Damons rollfigur. Och det går så långt att han säger till honom "i wish i never met you...then i wouldent have to know that it was someone like you outhere..." Det ligger mycket sanning i det också... Lika mycket glädje man kan känna av vetskapen av att det finns så vackra och underbara varelser därute, lika jobbig är vetskapen att man aldrig kommer få dem...

Jag vet inte vilken del som väger tyngst, jag funderar fortfarande...

//Erik

Jag låg sömnlös ganska länge häromdagen och funderade. Sådär som man aldrig ska ligga... För då blir det inte mycket sömn.

VARFÖR är jag som jag är, och vad blir följden av det i mitt liv?

Jag kom fram till att det som har format mig är till stor del min otroliga tävlinginstink.... På gott, men framför allt på ont...

Jag känner allt som oftast ett stort misslyckand hängade över mina axlar. Detta kommmer ifrån att jag vill vara BÄST på allt jag gör och känner mig mindre värd och blir arg när jag gång på gång inte lyckas med det.  Livet är en tävling, och jag vill vinna i varje moment.

Jag vill ha det bästa jobbet, jag vill ha den snyggaste bilen och den finaste lägenheten!
Jag skulle aldrig kunna hålla ihop ett förhållande för även det är en tävling, jag vill ha den bästa flickvännen och jag blir aldrig nöjd utan letar alltid vidare.På krogen skulle jag aldrig kunna gå fram till någon, för tänk om jag misslyckas, då är den tävlingen också förlorad.
Om jag inte är festens mittpunkt och får alla att skratta ser jag det som en förlust och går hem och gömmer mig i min borg (läs:lägenhet). Om jag är på semester och ska åka skidor är det svårt att tycka det är riktigt kul för det finns ju de som är bättre än mig runt om kring mig och då kan jag inte slappna av.... Jag vill vara snyggast på stranden och jag vill bli vald som nummer ett när vi ska spela fotboll på skoj.
Spelar jag hockey och gör två mål är jag ändå besviken om någon annan skulle göra tre.

Det har gått så långt att jag knappt gör någonting alls och kan inte finna glädje i något för jag vill ju vara bäst på det och vinnna tävlingen.

Det är faktiskt först nu när jag skriver ner detta på pränt som jag helt och fullt börjar inse hur mycket detta begränsar mig i mitt dagliga liv, men det är en så stor del av mig att det är svårt att ändra på...

Förmodligen är jag mer rädd för att misslyckas än någon annan, men det skulle jag aldrig erkänna...

Jag är väl helt enkelt bäst på att känna mig otillräcklig?!

Jag har nu tänkt att ta upp ett sånt där ämne som är lite på gränsen. Det är något som jag länge har tänkt på men inte skrivit om. Många tjejer kommar att läsa detta och direkt avfärda det som skitprat och nonsens. Men det tar inte på något sätt bort sanningshalten i det hela.

Det som jag vill skriva om hörde jag senast beskrivas av en KVINNLIG föreläsare på Göteborgs universitet, så det är inte något manligt påhitt som jag tänkte ta upp, nej snarare tvärt om.

Det som jag ska skriva om är SNYGG TJEJ-FUL TJEJ SYMBIOSEN.

Den går ut på följande. Tjejer som hänger i par är nästan alltid indelade i Snygg tjej och ful tjej. Varför är det så?! Jo, svaret är lika enkelt som det är brilliant. De lever i en underbar symbios.
Den "snygga tjejen" behöver den "fula tjejen" för att hamna i bättre dager. Och den "fula tjejen" behöver den snygga för att denne drar till sig killar som den fula också kan utnyttja. Som sagt, lika enkelt som brilliant.

Jag vill återigen trycka på att detta är inget som jag har hittat på, utan är förhållandvis vedertaget. Så nästa gång ni ser två tjejer, tänk på vem som är vem.

Erik

Likt ett oskrivet blad känner jag mig.... Jag är helt tom som bloggare... Men jag måste ju ändå hålla sidan vi vid liv, så vad göra...

Jan G sa en gång att han skriver X antal sidor om dagen varje dag. Det är ett jobb, så det är bara att göra, han slängde det mesta, men han hade i alla fall skrivit det. Det här är inte ett jobb för mig, jag vet inte ens om det är en hobby, men visst jag gillar det...

Däför måste jag skriva, därför vill jag skriva, även om jag inte vet om vad. Att vissa börjar bli upprörda och negativ förvånade över att jag skriver gör ju bara det hela ännu roligare...

Det ända är ju att jag helst vill komma med några matnyttiga tips eller berättelser från verkligeheten, min verklighet, den enda verkliheten.... Men det gör jag alltså inte denna gång...