wallepojken

Hmm.

Jag har märkt att jag mer och mer har börjar avskärma mig från mina vänner! Fast det stämmer ju inte alls egentligen. Jag har bara mycket att göra och har därför inte riktigt tid och ork att vara social, men om någon ringer mig självklar jag jag tid. Sen när man väl försöker prata med någon av sina vänner så har inte de tid eller lust att prata med en själv. Eller så orkar det inte.
Det känns som att alla börjar blir så jävla viktiga. Jag menar har man inte tid för sina vänner, vad har man då tid för? Är det därför alla vill ha bra arbetskamrater för DE är de ända de hinner träffa? Själv så är det min hockey som tar tid och jag tar mig den tiden för att jag tycker det är intressant. Men mitt arbeter kommer ALDRIG före mina vänner. Kanske är det så att alla som håller på och utbildar sig och får jobb genom det tycker att sina jobb är sååå HIMLA ROLIGA så det har dessa som hobby, men det betvivlar jag. Jag tror att de tar sig själva och livet på för stort allvar och glömmer bort vad som är västenligt för dem. Ha kul, vänskap och glädje. Eller jag kanske har fel som jag haft så många gånger förr?

Sen finns det många i min närhet som så snabbt de får chansen hånar eller skrattar åt mitt bloggande. Till er säger jag bara varsegod. Jag har ingen stolthet som ni kan kuva, den tappade jag för många år och kärlekar sedan. Så skämta på ni. Men kom inte och tro att ni kommer bli omnämd i denna i era ögon clownlika parodi.... Nej, för sådant betackar jag mig....

Därför säger jag som vanlig... Jag nämner ingen som jag känner med namn. Vare sig man har gjort något bra eller något dåligt...

INGEN NÄMND INGEN GLÖMD....

//Erik