Att folk kan ha det så bra...
Det är också märkligt att jag mår ungefär lika dåligt när jag tänker på de i Afrika som grabben i Fernie, fast på olika sätt. Detta gör mig säkert till en dålig människa i guds ögon, men det pekar ju också på det stora klyftorna som finns i orättvisans namn...
Till något helt annat.
Jag har anmält mig till en skrivarkurs. Jag börjat titta lite på detta igår eftersom jag ska börja på torsdag. Jag blev jättenervös. Alla verkar så grymt seriös och har läst 400 poäng litteraturvetenskap och skrivit pjäser och fan och han moster. Vad har jag gjort? Knappt lärt mig alfabetet och försökt komma till ordning med min dyslexi! Det går sådär förövrigt...
Som sagt sjukt nervös, vi får se hur detta går...
Vill ni kolla in "grabben i Fernie" hittar ni honom här nedan...
http://www.danielt.blogg.se/
//Erik
Hi i killed the president of Paraguay whit a fork... How have you been?
Klassåterträffar...
Jag såg bilder från en sådan häromdagen. När jag var ung (säkert precis som många andra) såg jag fram emot dessa träffar där jag skulle ha förändrats så himla mycket, vara "laid-back cool" författare och så jävla framgångsrik, känd och allmänt lyckad...
När jag satt och tittade på dessa bilder från denna återförening tyckte jag mig inte se så mycket till förändring.
Det jag såg mest var min egen ångest över att fortfarande inte ha vuxit upp, fortfarande var den där osäkra 14 åringen som inte har en aning om någonting. Absolut inte den där coola snubben, och vad det gäller framgångar eller prestationer överlag har jag inte åstakommit någonting (om man bortser från att jag lyckas gå upp och klä mig varje morgon, även detta tvistar nog många om, om jag verkligen löser?) Så vad händer när jag eventullt får en inbjudan till ett liknande arragnemang? Det finns väl två, kanske tre vägar att gå.
1. Dyk inte upp. Ursäkta dig självklart med något mycket viktigt och helt otroligt.
2. Gå som du brukar göra, vilket bara kan sluta i katastrof...
3. Mest lockande, gå dit och ljug skjortan av dig själv. Trovärdiga lögner som mycket väl hade kunnat vara sanna, allt för att lyfta upp din gråa och mycket trista vardag...
Såg Sean Penn häromdagen... Han isklättrade. Han sa att det värsta en människa kan vara är uttråkad... Det var ju roligt att höra...
//Erik
Artisteri...
Men nu sitter jag här framför tvn och tittar på Idrottgalan. Rehborg har precis delat ut priset till Anja... Anja gråter, men det struntar jag blankt i för jag sitter fortfarande och njuter av Rehborg fantatiskt framträdande innan utdelningen.
Jag är ganska känslig vad det gäller humor och kan till exempel inte se på "tomten är far till alla barnen" då jag tycker att detta är "för mycket "för min smak.
Men Johan han balanserar på den smala tråden och han håller sig hela tiden på rätt sida för min smak, och jag garvar ihjäl mig...
MAKALÖST...
Såg ni det?
//Erik
Öronproppar för själen...
Det jag nästan direkt kom på första gången jag satte dessa fantastiska tingestar i öronen var att det borde finnas öronproppar för själen.
Jag menar det är ju jättebra att allt ljud så som snarkningar och liknande försvinner från en svär, men vad spelar det förr roll om man oroligt ligger och vrider sig och tänker på både ditten och datten. Tänk dig ett par kombinerade öronproppar som både tog bort de yttre störningarna och som samtidigt blockerade alla tankar och funderingar som hjärnan hade planer på att reda ut nattetid. Hittar jag en sådan uppfinning ska jag ta patent på den, sälja den dyrt, bli rik och leva lycklig i alla mina dagar... Uppfinningen kanske redan finns i kombinerat utförande och heter sömntabletter, men hey, det är ju inget kul ju....
Sov gott
//erik
Den bittre, banala besserwissern!
Ojojo...
Jag fick precis ett infall... Vackra människor är ofta tråkig och saknar personlighet... Jippie, en grov generalisering åt alla att gott sig i. Alla ni som älskar det lika mycket som jag i alla fall... Men vad kommer då denna tes ifrån? Något måste den väl komma ifrån eller tar jag saker precis ur luften som jag alltid gjort? Japp, det är klart jag gör det, men jag tycker mig ha lite på fötterna i alla fall...
Det först är ju det att jag har levt. Kanske inte upplevt "när och fjärran" men jag har i alla fall snart 27 år på nacken. Och det jag har fått ut av detta är att vackra människor lever på sin skönhet. Därför behöver de inte oroa sig för att vara särskilt roliga eller trevliga heller för den delen.
Det finns ju en viss typ av idrottmän som kallas "late bloomers" alltså sådana som inte blir riktigt bra förän deras karriär i vissa fall egentligen borde varit över. Precis på samma sätt är det med människan i stort. Vissa som var överviktiga eller blyga eller på något annat sätt inte riktigt gick hem uteseendemässigt eller socialt i det sociologiska experimentet vi kallar grundskolan kan på sin "ungdoms höst" blomma ut och bli rikiga prakt exemplar. Dessa människor har nämligen varit tvunga att odla andra tillvägagångsätt att bli accepterade än den som har de tydliga yttre attributen. När vissa av dessa indiver växer upp och hittar sig själva och sin kropp och går från en anka till en svan gäller det att passa på... Snart är de ett hett villebråd på marknaden.
Vad händer då med alla dessa skönheter som tidigt var svanar? Jag är nog inte tillräckligt bevandad inom ornitolgin för att göra en snygg paralell till en annan fågel, men om jag ska försöka förklara det utan metaforer så tror jag faktiskt att många blir rätt ensam? För även om dessa skönheter har väldigt lätt att få folk omkring sig när deras skönhet står i alla sin blom är det få av deras anhang som är deras riktiga vänner. Många är där för att spegla sig i glansen och möjligheten att plocka smulor från skönhetens bord. Dessa människor gör som jag tidigare nämnt ingen större ansträngning till att bli vare sig speciellt intressanta eller trevlig, de är ju "'älskade" av alla ändå. Så när deras skönhet avtar och det ända de hade som var intressant rämnar så står de ofta där, ensama och vilsna och undrar vad det var som hände...
Låt det inte hända dina barn...