Vikten av...
Jag har insett lite saker på sistone. Jag har grubblat på det ett tag och hade väl egentligen kommit fram till det redan för att par månander sedan, men sen försvann det ur mitt medvetande ett tag för att dyka upp lika starkt som ett rytande lejon...
Det jag har kommit fram till är att jag ska träffa en tjej som är rödhårig...
Jag inser att detta kan låta banalt och trivialt, men jag har insett vidden av denna slutsats. All den forskning som jag har gjort på egen hand påvisar att en viss hårfärg ger vissa personlighets drag.
Blonda tjejer är jag oh så svag för. Dessa stjäl mitt hjärta och går därifrån utan att titta tillbaka. Dessa ska jag inte försöka mig på igen. Brunetter äger ofta en annan gåva. De är ofta smarta nog att inte vilja ha mig, sålededs fungerar inte heller denna ekvation. Den enda gruppen av tjejer som inte helt har sågat mig -än- är rödhåriga... Jag längtar efter att ge dem en chans...
//Erik, den ytlige...
Det jag har kommit fram till är att jag ska träffa en tjej som är rödhårig...
Jag inser att detta kan låta banalt och trivialt, men jag har insett vidden av denna slutsats. All den forskning som jag har gjort på egen hand påvisar att en viss hårfärg ger vissa personlighets drag.
Blonda tjejer är jag oh så svag för. Dessa stjäl mitt hjärta och går därifrån utan att titta tillbaka. Dessa ska jag inte försöka mig på igen. Brunetter äger ofta en annan gåva. De är ofta smarta nog att inte vilja ha mig, sålededs fungerar inte heller denna ekvation. Den enda gruppen av tjejer som inte helt har sågat mig -än- är rödhåriga... Jag längtar efter att ge dem en chans...
//Erik, den ytlige...
Del 1 (här kommer tidsnog kanske komma ett annat namn)
Utan sin smärta var han ingenting längre. Han var slut som konstär och han visste om det allt för väl. Hans smärta som en gång varit som hans andetag hade styrts av det autonomanervsystemet och var inget han själv kunde påverka.
Nu var denna bort, och men den hela hans skaparkraft, hans glödande penna hade falnat tills den slocknat helt... Hans smärta som var som en kär vän hade lämnat honom strandad.
Det enda han kunde göra var att stå kvar på perrong och vinka sorgset när lämnade stationen ackompanjerad av tuffandet från ett gammalt ånglok... Vad skulle han göra, hur skulle han gå vidare...Han mindes hennes ord som en viskning...
...Venedig är vackert sa hon, åka dit du kommer att gilla det. Målarna på Rialto gör ditt porträtt för 90000 lire, det är det värt. Vem vet, kanske när du får se dig själv, hittar du ditt rätta jag, likt Dorian Gray!
Hon hade kanske rätt, kanske skulle han hitta sig själv, hitta tillbaka till det han trodde för alltid hade gått honom förlorat. Men någonting hade ersatt hans smärta, något som skrämde honom mer än han vågade utrycka i ord. Det var en likgiltighet och en iskyla som vid blotta tanken fick honom att kallsvettas. Han brydde sig inte längre, inte om henne, inte om ondskan, inte om den hustumisshandlade mannen mitt över gatan. Han brydde sig inte. Lät dem hållas, det var inte hans problem...
Han tänkte på judendomen. På lördag var den Yom Kippur, försoningsdagen, kanske hade han en chans att ställa allt til rätta. Be om ursäkt för den där dagen för länge sedan när allt gick fel, när hon såg honom med en helt ny blick och som hon sa hade öppnat hennes ögon för hans riktigt jag.
Detta riktigt jag som hon dagen efter helt tog avstånd från. Han visste inte vad hon menade och hade fram till denna dag inte förstått vad han gjort för fel. Nu när han satt där med sina halvfärdiga anteckningar slog det honom. Det var hans skrivande eller brist där av som var nyckeln. Hon var en junki för det skrivna ordet och han hade fram till den dagen varit hennes ständige leverantör av prima varor. Det skrivna ordets motsvarighet till Colombiansk snö. Den dagen hade han som i förbifarten berätta för henne att han hade slutat skriva. Att han kändes säg färdig med den biten av sitt liv.
Han mindes så väl hennes blick. De blågröna ögonen som utstrålade styrka och svaghet, värme och kyla hade förvandlas till... ja vadå, han kunde inte finna ord för vad hennes ögon förmedlade till honom...
Han kände sig tvingad att börja igen, bara en dikt, bara en vers, bara någonting ens värt att refusera... Han rev till sig sitt block bläddrade fram till en blank sida, tog fram sin medium Ballografpenna och började försiktigt skriva...
//Erik
Nu var denna bort, och men den hela hans skaparkraft, hans glödande penna hade falnat tills den slocknat helt... Hans smärta som var som en kär vän hade lämnat honom strandad.
Det enda han kunde göra var att stå kvar på perrong och vinka sorgset när lämnade stationen ackompanjerad av tuffandet från ett gammalt ånglok... Vad skulle han göra, hur skulle han gå vidare...Han mindes hennes ord som en viskning...
...Venedig är vackert sa hon, åka dit du kommer att gilla det. Målarna på Rialto gör ditt porträtt för 90000 lire, det är det värt. Vem vet, kanske när du får se dig själv, hittar du ditt rätta jag, likt Dorian Gray!
Hon hade kanske rätt, kanske skulle han hitta sig själv, hitta tillbaka till det han trodde för alltid hade gått honom förlorat. Men någonting hade ersatt hans smärta, något som skrämde honom mer än han vågade utrycka i ord. Det var en likgiltighet och en iskyla som vid blotta tanken fick honom att kallsvettas. Han brydde sig inte längre, inte om henne, inte om ondskan, inte om den hustumisshandlade mannen mitt över gatan. Han brydde sig inte. Lät dem hållas, det var inte hans problem...
Han tänkte på judendomen. På lördag var den Yom Kippur, försoningsdagen, kanske hade han en chans att ställa allt til rätta. Be om ursäkt för den där dagen för länge sedan när allt gick fel, när hon såg honom med en helt ny blick och som hon sa hade öppnat hennes ögon för hans riktigt jag.
Detta riktigt jag som hon dagen efter helt tog avstånd från. Han visste inte vad hon menade och hade fram till denna dag inte förstått vad han gjort för fel. Nu när han satt där med sina halvfärdiga anteckningar slog det honom. Det var hans skrivande eller brist där av som var nyckeln. Hon var en junki för det skrivna ordet och han hade fram till den dagen varit hennes ständige leverantör av prima varor. Det skrivna ordets motsvarighet till Colombiansk snö. Den dagen hade han som i förbifarten berätta för henne att han hade slutat skriva. Att han kändes säg färdig med den biten av sitt liv.
Han mindes så väl hennes blick. De blågröna ögonen som utstrålade styrka och svaghet, värme och kyla hade förvandlas till... ja vadå, han kunde inte finna ord för vad hennes ögon förmedlade till honom...
Han kände sig tvingad att börja igen, bara en dikt, bara en vers, bara någonting ens värt att refusera... Han rev till sig sitt block bläddrade fram till en blank sida, tog fram sin medium Ballografpenna och började försiktigt skriva...
//Erik
Haute ist mien tag..
Ursökta min tyska. Men idag har faktiskt varit en bra dag...
Jobbet var helt ok idag. Inte bra såklart för det kommer aldrig att jobba vara. Men helt ok...
Sen åkte jag och köpte en pryl i en affär och nu fungerar mitt internet som det ska. Det har väl blivit lite långsammare, men det fungerar, och det är skönt...
Sen åkte jag ner till fotbollsträningen, jag var sådär lagom sugen att träna, men när man ner kom ner och träffade boysen var det sådär som det alltid brukar vara, allt vände och det blev riktigt trevlig...
Nu till något mycket konstigt och ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat...
Idag släpptes kents nya singel... Minns i skrivande stund inte ens vad den heter... Detta sagt av en kille som för några år sedan hade sålt sitt hjärta för att få gå på konsert med pojkarna från Eskilstuna. När jag gick ur bilen nu när jag kom hem från träningen så började de precis spela låten på P3. I normala fall skulle jag sitta kvar och njuta sjunga med och bara leva mig in...
Jag tänker inte säga "de har sålt sig" och såna saker. Det tyckte jag att de gjorde när de släppte "vapen och ammunition", nej det tänker jag inte säga. Jag har insett saker, blivit visare. Allt går ju ut på att sälja. De har en produkt som ska försörja dem. Deras roll är inte att underhålla en liten missanpassad skara människor och deras brustna hjärtan... Nope, det går ut på att tjäna pengar... Alltså har de sålt sig, men de har gjort det dyrt... MEN...
Man kan å andra sidan sälja sig på olika sätt. Jag menar inte att man ska göra idiepop resent av livet, men man kan göra "music for the masses" på ett snyggt sätt? Just Depeche Mode har ju gjort precis detta. De har ändrat sin stil men hela tiden varit produkten trogen. Andra exempel är tex David Bowie och Coldplay.
Förstår ni vad jag menar? Tex David Bowie har ju bytt stil oftare än vad Al Pacino säger "fuck" i Scarface. Men han har alltid behållt sin stil...
Det jag menar är att detta har kent helt och hållet missat. Jag bryr mig inte alls att de gör tuggimmi-dicso. Det är helt ok, och kent kanske hade kunnat göra det bra. Men varför behåller de inte de djupa texterna och de melankoliska tongångarna!? Det som har varit deras signum och det som många med mig älskar.... Är det någont som kan förklara det? För även den musiken har väl sålt ganska bra?
Upplys mig...
//Erik
Livets små glädjeämnen...
Folk som känner mig vet att jag inte är någon sprudlande optimist direkt. Dock försöker jag att glädja mig åt de små nöjena i livet. Likt Ethan Hawke i "reality bites" när han säger " a quarter pounder whit chees those are good" försöker jag hitta de små sakerna som förgyller vardagen...
Igår kom ett sådant ögonblick.
Jag har ingen parkering hemma utan får stå på gatan utanför huset. När man kommer hem vid 16 eller på helger och så brukar det aldrig vara några problem. Men kommer man hem efter 19 brukar de flesta platser vara tagna och man får stå en bra bit bort... Igår kom jag hemkörande vid 2130. Jag har varit och handlat och har en tung kasse i baksätet. Jag svänger upp för min gata helt på det klara med att jag har en liten prommenad framför mig då det magiska inträffar... HELA parkeringen är ledig... De 4 bästa platserna precis utanför huset. Jag skulle vilja säga att de har aldrig hänt och kommer aldrig att hända igen, men igår så steg GUD ner från sin himmel och löste parkerings situationen...
Se, såna små glädje ämnen är inte att leka med... Jag somnade med ett leende på läpparna... Tror jag i alla fall...
//erik
Igår kom ett sådant ögonblick.
Jag har ingen parkering hemma utan får stå på gatan utanför huset. När man kommer hem vid 16 eller på helger och så brukar det aldrig vara några problem. Men kommer man hem efter 19 brukar de flesta platser vara tagna och man får stå en bra bit bort... Igår kom jag hemkörande vid 2130. Jag har varit och handlat och har en tung kasse i baksätet. Jag svänger upp för min gata helt på det klara med att jag har en liten prommenad framför mig då det magiska inträffar... HELA parkeringen är ledig... De 4 bästa platserna precis utanför huset. Jag skulle vilja säga att de har aldrig hänt och kommer aldrig att hända igen, men igår så steg GUD ner från sin himmel och löste parkerings situationen...
Se, såna små glädje ämnen är inte att leka med... Jag somnade med ett leende på läpparna... Tror jag i alla fall...
//erik
Jag ska skaffa porslinständer... Praktiskt...
Den här dagen har inte börjat bra... Eller man kanske ska säga att den börjat som man kan vänta... Jag har varit hos tandläkaren idag.. Jag har inget emot att de rotar i mina tänder, jag har till och med inte så mycket emot de ockerpriser de tar för en undersökning. Det jag däremot stör mig så mycket på att jag knappt kan sitta still på stolen på jobbet och definitivt inte kan arbeta är det faktum att man har fan ingen aning om de ljuger eller inte när de säger att man måste laga något. Man verkar heller inte ha något som helst sätta att påverka om man får hål eller inte...
Jag sköter mig (tycker jag själv) grymt bra. Jag äter regelbundet, dricker bara vatten, och äter måttligt med sötsaker. Sköljer flour och sköter min övriga munhygien näst intill perfektion... Ändå säger min tandläkare - med ett lite flin bakom munskyddet - "jag har upptäckt två hål här faktiskt".... Hur faaan ska jag veta att han inte bara ljuger mig rätt upp i ansiktet...
Fram till det att jag fyllde 19 hade jag inte ett enda hål... Varför? Jo för det var gratis att laga dem då... Så fort det började kosta pengar så hittar de hål fan ta mig överallt.... " det är mycker ovanligt men du har faktiskt håla i alla tänderna... Det kommer kosta dig hela din jävla årslön... ledsen för det..." Och man har absolut inget att sätta emot, man får stå där med mössan i hand och säga tack så mycket snälla tandläkaren, vad skulle jag göra utan dig?! Ja, kanske så skulle man kunna göra något roligt för sina pengar...
Det är nästan snudd på utpressning. Tandläkaren är ett ställe där man får betala för att inte få något... Ungefär som en mobbare... "ge mig 50 spänn så får du INTE stryk..." det enda är att mobbaren alltid är billigare en tandläkaren... Och att tandläkaren ger en stryk under tiden som de fixar så att man inte får någonting... Dubbelt upp för dem, dubbelt minus för mig...
//Erik
Jag sköter mig (tycker jag själv) grymt bra. Jag äter regelbundet, dricker bara vatten, och äter måttligt med sötsaker. Sköljer flour och sköter min övriga munhygien näst intill perfektion... Ändå säger min tandläkare - med ett lite flin bakom munskyddet - "jag har upptäckt två hål här faktiskt".... Hur faaan ska jag veta att han inte bara ljuger mig rätt upp i ansiktet...
Fram till det att jag fyllde 19 hade jag inte ett enda hål... Varför? Jo för det var gratis att laga dem då... Så fort det började kosta pengar så hittar de hål fan ta mig överallt.... " det är mycker ovanligt men du har faktiskt håla i alla tänderna... Det kommer kosta dig hela din jävla årslön... ledsen för det..." Och man har absolut inget att sätta emot, man får stå där med mössan i hand och säga tack så mycket snälla tandläkaren, vad skulle jag göra utan dig?! Ja, kanske så skulle man kunna göra något roligt för sina pengar...
Det är nästan snudd på utpressning. Tandläkaren är ett ställe där man får betala för att inte få något... Ungefär som en mobbare... "ge mig 50 spänn så får du INTE stryk..." det enda är att mobbaren alltid är billigare en tandläkaren... Och att tandläkaren ger en stryk under tiden som de fixar så att man inte får någonting... Dubbelt upp för dem, dubbelt minus för mig...
//Erik
I drömmens förunderliga värld...
Inatt hade jag massa oavslutade drömmar. Det är mycket frustrerande... Och det gäller alla typer av drömmar. Även såna där man blir jagade eller är under hot eller liknande. Såna som människor i allmänhet kallar mardrömmar. Missförstå mig inte, jag gillar inte att drömma mardrömmar, men jag tycker ännu mer illa om att bli avbruten i de samma. Jag vill ha ett avslut, jag vill veta hur det kommer gå, jag menar hitills har jag alltid överlevt mina drömmar...
Inatt så drömmde jag först att jag skulle vara med i Idol. Jag var tok-nervös. Av någon märklig anledning var uttagningen på min gamla högstadieskola... Jag kunde inte bestämma mig för vilken sång jag skulle köra, jag stod på toaletten och försökte sjunga upp och välja låt... Då vaknade fanskapet (jag). Jag tror att jag bestämmde mig för att köra "mr jones" med Counting Crows, men jag är inte riktigt säker...
I min andra dröm så var jag i Lysekil, fast det var en blandning av Lysekil och Fjällbacka. Jag var ute och gick med en söt flicka (i alla fall minns jag det så, kan ha varit en risig än också, eller till och med en kille). Då träffade jag Uno Svenningson som skulle spela sin sista koncert för sommaren just där, just den kvällen. Med mitt mjuka munläder och ett gäng välplacerade lögner lyckades jag få honom till att ge mig fribiljetter (kanske tom backstage pass? vem vet). Han hade precis gått in på sitt hotell för att kolla upp biljetttillgång och jag skulle precis ringa världens vackraste för att bjuda med henne... Då vaknar fanskapet...
Vi får hoppas att han inte hade några biljetter kvar, för då blir jag blivit arg... (vilket tempus ska man använda här egentligen?)
Hur som helst. Drömmarna var verkligen levande inatt. Kan bero på att jag hade så kallt i rummet. För ni vet väl det, att man drömmar mer och levande om man sover svalt/kallt. Hur som helst, jag kom aldrig till något avslut i någon av drömmarna och det retar mig. Även om jag hade blivit utskälld av Swartling och inte fått några biljetter av Uno så hade jag ändå velat veta hur det gick... Hade inte ni!?
//Erik
Inatt så drömmde jag först att jag skulle vara med i Idol. Jag var tok-nervös. Av någon märklig anledning var uttagningen på min gamla högstadieskola... Jag kunde inte bestämma mig för vilken sång jag skulle köra, jag stod på toaletten och försökte sjunga upp och välja låt... Då vaknade fanskapet (jag). Jag tror att jag bestämmde mig för att köra "mr jones" med Counting Crows, men jag är inte riktigt säker...
I min andra dröm så var jag i Lysekil, fast det var en blandning av Lysekil och Fjällbacka. Jag var ute och gick med en söt flicka (i alla fall minns jag det så, kan ha varit en risig än också, eller till och med en kille). Då träffade jag Uno Svenningson som skulle spela sin sista koncert för sommaren just där, just den kvällen. Med mitt mjuka munläder och ett gäng välplacerade lögner lyckades jag få honom till att ge mig fribiljetter (kanske tom backstage pass? vem vet). Han hade precis gått in på sitt hotell för att kolla upp biljetttillgång och jag skulle precis ringa världens vackraste för att bjuda med henne... Då vaknar fanskapet...
Vi får hoppas att han inte hade några biljetter kvar, för då blir jag blivit arg... (vilket tempus ska man använda här egentligen?)
Hur som helst. Drömmarna var verkligen levande inatt. Kan bero på att jag hade så kallt i rummet. För ni vet väl det, att man drömmar mer och levande om man sover svalt/kallt. Hur som helst, jag kom aldrig till något avslut i någon av drömmarna och det retar mig. Även om jag hade blivit utskälld av Swartling och inte fått några biljetter av Uno så hade jag ändå velat veta hur det gick... Hade inte ni!?
//Erik
Angående allvarliga ting
Igår när jag la mig för att sova hade jag två tusen tankar i huvudet. Borde gått upp och bloggat direkt, men då hade tankarna säkert försvunnit. Först och främst är det ju hockeyn som knager. HUR ska jag få spelarna att förstå det jag redan vet? Vikten av discplin och att träna hårt och att vara nogranna. Vissa fattar det, men alldeles för få tyvärr... De måste snart förstå....
En annan tanke som är mer seriös som jag fick igår är angående alkoholism... Jag vet inte varför jag började tänka på det, men när jag väl gjorde det låg jag och grubblade ett tag... Vad är det som får en människa att helt duka under för flaskans befallning.
I unga år finns det ibland en romantisering kring alkoholen och dess inmundigande. Men det finns ju som bekant väldig få romantiska saker kring en alkohliserad person. Jag är ju som bekant ingen optimistisk person, men jag har svårt att föreställa mig att jag någonsin skulle kapitulera så inför alkoholen. Jag säger inte på något sätt att de som gör det är svaga människor, utan jag undrar bara vad som driver dem, får dem till att göra det. Förstår de inte hur många som far illa runt omkring. Även om det dövar deras känslor så är det ju många andra runt omkring som far illa, jag tänker främst på barn och liknande...
Helveta vad seriöst det blev, det var inte meningen kära läsare, men jag var tvungen att få ur mig det...
En sak som jag har hört som är lite grann sammanlänkade är kommentaren.
"personer som blir deprimerade har aldrig lärt sig att vara ledsna..."
//Erik
En annan tanke som är mer seriös som jag fick igår är angående alkoholism... Jag vet inte varför jag började tänka på det, men när jag väl gjorde det låg jag och grubblade ett tag... Vad är det som får en människa att helt duka under för flaskans befallning.
I unga år finns det ibland en romantisering kring alkoholen och dess inmundigande. Men det finns ju som bekant väldig få romantiska saker kring en alkohliserad person. Jag är ju som bekant ingen optimistisk person, men jag har svårt att föreställa mig att jag någonsin skulle kapitulera så inför alkoholen. Jag säger inte på något sätt att de som gör det är svaga människor, utan jag undrar bara vad som driver dem, får dem till att göra det. Förstår de inte hur många som far illa runt omkring. Även om det dövar deras känslor så är det ju många andra runt omkring som far illa, jag tänker främst på barn och liknande...
Helveta vad seriöst det blev, det var inte meningen kära läsare, men jag var tvungen att få ur mig det...
En sak som jag har hört som är lite grann sammanlänkade är kommentaren.
"personer som blir deprimerade har aldrig lärt sig att vara ledsna..."
//Erik