Världens sämsta/bästa program
Har ni sett "Frånvarande" på tv8 med Författaren Sigge Eklund och journalisten Claes de Faire?
Det är ett helt fantastiskt program, på samma gång är det bland det sämsta jag någonsin sätt. Jag både älskar och hatar prorgammledarna och jag misstänker att de tär precis så de vill att man ska känna. Programmet är som ett "se och hör" i tv format. Skrämmande på fler än ett sätt.
Det hela går ut på att en panel med människor sitter och disskutera en eller flera personer som inte själva är i studion. Nej, det är alltså frånvarande, fyndigt eller hur!?
Jag försöker se programmet när jag märker att det går, men det kryper så i kroppen på mig att jag har svårt för att inte sänga av. Hur lyckas det pussla ihop en sådan brokig skara människor som så uppenbart hyser förakt för varandra...
Igår var det kronan på verker. Personerna som disskuterades var Richard Hobner och Lena Andre och förutom de två "eminenta" programledarna fanns det fyra gäster i studion. Jag är inte helt intsatt, men jag tror att två av dem är fasta gäster typ som Olle Palmlöf i programmet "ventil". I alla fall. Ebba von Sydow är där (ständig gäst?) och Denise Rudberg författare till boka O.S.A bland annat (också fast gäst?). Vidare var Hans Wiklund där och Mäster Torsten Flinck. Herregud vilket program. Torsten Flinck satt mest och grymtade och tittade föraktfullt på de andra medan han pratade om Persbrant och dramaten. Underbart. Det hela var mycket komiskt och precis sådär på gränsen att jag stod ut. Någon gång framöver ska de prata om Filip och Fredrik, det programmet får jag inte missa...
//Skräddan
Det är ett helt fantastiskt program, på samma gång är det bland det sämsta jag någonsin sätt. Jag både älskar och hatar prorgammledarna och jag misstänker att de tär precis så de vill att man ska känna. Programmet är som ett "se och hör" i tv format. Skrämmande på fler än ett sätt.
Det hela går ut på att en panel med människor sitter och disskutera en eller flera personer som inte själva är i studion. Nej, det är alltså frånvarande, fyndigt eller hur!?
Jag försöker se programmet när jag märker att det går, men det kryper så i kroppen på mig att jag har svårt för att inte sänga av. Hur lyckas det pussla ihop en sådan brokig skara människor som så uppenbart hyser förakt för varandra...
Igår var det kronan på verker. Personerna som disskuterades var Richard Hobner och Lena Andre och förutom de två "eminenta" programledarna fanns det fyra gäster i studion. Jag är inte helt intsatt, men jag tror att två av dem är fasta gäster typ som Olle Palmlöf i programmet "ventil". I alla fall. Ebba von Sydow är där (ständig gäst?) och Denise Rudberg författare till boka O.S.A bland annat (också fast gäst?). Vidare var Hans Wiklund där och Mäster Torsten Flinck. Herregud vilket program. Torsten Flinck satt mest och grymtade och tittade föraktfullt på de andra medan han pratade om Persbrant och dramaten. Underbart. Det hela var mycket komiskt och precis sådär på gränsen att jag stod ut. Någon gång framöver ska de prata om Filip och Fredrik, det programmet får jag inte missa...
//Skräddan
Om att hitta sig själv.
Jag har saknat bloggen. Jag har ju den mitt framför mig varje dag, men ändå är det som om den inte är där.
Dagens fundering handlar om begreppet "hittat sig själv". Ofta så får man höra eller läsa någonstans att det var en kille/tjej som hade inte var så populär på gymnasiet men som nu verkligen hade hittat sig själv. Vad betyder det. För det är väldigt sällan som någon säger det om sig själv. "Jag har verkligen hittat mig själv" hör man sällan. Däremot beskriver ofta andra någon de känt för ett tag sedan och nu träffat på igen. Men återigen, vad betyder det.
Spontant vill jag säga att det betyder att DÅ var personen ful nu är den snygg. Eller för att generalisera något mindre. "Då tyckte jag personen var ful, men nu har han/hon verkligen en egen stil som passar". Är det kanske det, det går ut på att hitta sig själv. Då var jag punkar och glädde mig så, men fan jag passar ju bättre i snelugg och enbart svart. Gött jag är en synthare, jag har hittat mig själv?
Är det någon som vet svaren, upplys mig gärna. Exakt var är det man hittar sig själv?
//Skräddan
Dagens fundering handlar om begreppet "hittat sig själv". Ofta så får man höra eller läsa någonstans att det var en kille/tjej som hade inte var så populär på gymnasiet men som nu verkligen hade hittat sig själv. Vad betyder det. För det är väldigt sällan som någon säger det om sig själv. "Jag har verkligen hittat mig själv" hör man sällan. Däremot beskriver ofta andra någon de känt för ett tag sedan och nu träffat på igen. Men återigen, vad betyder det.
Spontant vill jag säga att det betyder att DÅ var personen ful nu är den snygg. Eller för att generalisera något mindre. "Då tyckte jag personen var ful, men nu har han/hon verkligen en egen stil som passar". Är det kanske det, det går ut på att hitta sig själv. Då var jag punkar och glädde mig så, men fan jag passar ju bättre i snelugg och enbart svart. Gött jag är en synthare, jag har hittat mig själv?
Är det någon som vet svaren, upplys mig gärna. Exakt var är det man hittar sig själv?
//Skräddan
"Oh herregud vilken kropp!"
Vad var er första tanke när ni såg titeln på inlägget. Jag kunde just tänka mig det.
Jag har ju själv tänkt den tanken om något vackert jag har sett någonstans. Men det är roligt med språk hur samma mening kan ha så olika innebörd.
När jag klev ur bilen igår efter att jag hade spelat fotboll och fått - till och med i mina mått mätt - ordentligt med stryk och kroppen kändes väldigt sargad var min första tanke just det. Oh herregud vilken kropp. I bemärkelsen "det här var en trött rackare". När jag sedan efter duschen står och tittar mig själv i spegeln är det dags igen. Oh herregud vilken kropp. Denna gång i bemärkelsen "det där var ingen rolig syn".
Det är otroligt hur samma ord kan skifta så mycket i betydelse.
//W.A Lander...
Jag har ju själv tänkt den tanken om något vackert jag har sett någonstans. Men det är roligt med språk hur samma mening kan ha så olika innebörd.
När jag klev ur bilen igår efter att jag hade spelat fotboll och fått - till och med i mina mått mätt - ordentligt med stryk och kroppen kändes väldigt sargad var min första tanke just det. Oh herregud vilken kropp. I bemärkelsen "det här var en trött rackare". När jag sedan efter duschen står och tittar mig själv i spegeln är det dags igen. Oh herregud vilken kropp. Denna gång i bemärkelsen "det där var ingen rolig syn".
Det är otroligt hur samma ord kan skifta så mycket i betydelse.
//W.A Lander...
Länge sedan vi sågs.
Så hälsar mig bloggen när jag tittar in för första gången på cirka en månad. Ja, jag har varit borta ett tag. Kan bero på att jag skriver ganska mycket på annat hålla och därför har lite dåligt med motivation. Sen har jag också tänk mycket på vad jag skriver här uppe och mitt sätt att skriva.
Det är ju ganska självutlämnande vilket jag inte har några problem med, men jag vet att andra har det. Men sen är det ju faktiskt så att jag skriver för att underhålla. Alltså inte underhållar i bemärkelsen "folk ska skratta och hoppa" utan mer som en tragiskpjäs.
Jag har en kamrat låt oss kalla honom J som skriver på ett helt annat sätt. Han granskar världen genom sina ögon och skriver sedan frågor eller ibland sanningar på sin blogg om hur han ser på saker och ting. Jag gillar verkligen hans sätt att skriva och önskar ibland att jag kunde komma upp med samma alster.
Men det är nog med bloggande som med resten av livet. Alla har något som någon annan vill ha. Ingen är komplett även om det ibland kan verka så.
Från början var det tänkt att detta inlägg skulle bli något mer likt min vän J´s, men som ni ser så är det samma ton och tankegånger som i Skräddans alla inlägg. Det är väl helt enkelt så att jag inte kommer komma ur det här ekorrhjulet?
//Skräddan
Det är ju ganska självutlämnande vilket jag inte har några problem med, men jag vet att andra har det. Men sen är det ju faktiskt så att jag skriver för att underhålla. Alltså inte underhållar i bemärkelsen "folk ska skratta och hoppa" utan mer som en tragiskpjäs.
Jag har en kamrat låt oss kalla honom J som skriver på ett helt annat sätt. Han granskar världen genom sina ögon och skriver sedan frågor eller ibland sanningar på sin blogg om hur han ser på saker och ting. Jag gillar verkligen hans sätt att skriva och önskar ibland att jag kunde komma upp med samma alster.
Men det är nog med bloggande som med resten av livet. Alla har något som någon annan vill ha. Ingen är komplett även om det ibland kan verka så.
Från början var det tänkt att detta inlägg skulle bli något mer likt min vän J´s, men som ni ser så är det samma ton och tankegånger som i Skräddans alla inlägg. Det är väl helt enkelt så att jag inte kommer komma ur det här ekorrhjulet?
//Skräddan