In the words of Will Ferrel, "I feel like I'm taking crazy pills!"
Jag förstår ingenting. Vad är det som händer. Det där var ju inte bra, människan är ju en idiot, ect, ect. Jag vet att vissa av er som läser detta kommer säga. "Fan vad bitter du är, bara för du inte får något beröm osv. " Men det är inte det som är grejen. Beröm är bra, när någon fötjänar beröm, på samma sätt är beröm dåligt när människor inte förtjänar det.
Ta hunden som ett exempel. Tänk om man gav beröm när man sa "vecker tass" och hunden ställde sig på bakbenen. Det är ju jätteduktigt gjort, men det är inte rätt och fötjänar inte beröm utan feedback.
Vissa ger beröm bara för att de är för skraja för att säga att något är dåligt och kalla saker för sina rätta namn. Se bara på idol. "Min mamma tycker att jag sjunger jättebra". Då är hon alltså helt tondöv eller så ger hon falskt beröm.
Nej, sluta upp med daltandet. Ge beröm när människor fötjänar det, när det inte förtjänar det ge dem feedback så de kan förbättra sin prestation vad den än må handla om...
//Skräddan
Jag och mitt Peter-Pan komplex...
Ibland är sitter jag i mitt badrumm och filosoferar. Min hjärna fungerar bra där bland alla kakelplattor, de har en lugnande effekt på mig. Idag kom jag till en hemsk insikt. Eller hemsk och hemsk, men något lite obehagligt....Jag börjar bli vuxen. Jag har ju en längre tid kännt mig gamal, kroppen krånglar, jag orkar ingenting ect ect. Men jag har alltid försökt hålla fast vid mina ideal av att vara en "ung rebell". Liksom skita i allt och sådär.
Men idag i mitt badrumm sa jag till mig själv: fan vad tråkigt det är på jobbet, men det är ju skönt att ha ett jobb... Hjälp! Vad var det där för en tanke. Jag som alltid sagt att jag kan tänka mig att leva på akassa eller vad som helst bara jag slipper jobba. Plötsligt är jag 50 år och påminner om mina föräldrar som tycker att jobbar man inte 8-17 är man inget värd...
Jag har gjort vad jag kunnat för att hålla fast vid min Peter-pan liknande syn på verkligheten, men nu vet jag inte om jag kan klamra mig fast vid den mer... Hur ska detta sluta...
//Erik
I väntan på... ja vadå?
Jag har tidigare retat mig på att jag inte kan leva i nuet utan hela tiden väntar på något nytt, något roligt en framtid som aldrig verkar komma... Ett "gräset är alltid grönar" perspektiv fast i vardagen.
Jag har nu kommit tillfreds med hela det tänket... Jag har insett att det är ju så och det gör mig inget. Jag menar herregud alla väntar väl till någonting?! Är det inte helgen så det Londonresan eller sommaren. Är det så konstigt egentligen. Sen när dagen kommer så får man ju se hur det blir. Ibland så blir det precis som man har tänkt sig, ibland blir det bättre, och ibland blir det sämre, sånt är livet...
Min tre i topp saker jag väntar på i kronologisk ordning
1. Middag med vänner 1 December
2. Hemsedal med Gus Max+1 och Carl+1 den 13 December
3 Julhandling med Ståhle + ledighet... 20 december
4. Glöggfest hos Tobbe... Den 21 december
5. Julfilmen med Ståhle och Jocke den 23 december
Blev visst en 5 i topp, men det kändes bra ändå... Som ni ser. Snart kommer det roliga haha... Tills dess citerar jag Olle Ljungström "Gud uppfinn nått nytt som gör det lätt att härda ut nåt för dom som väntar..."
//Erik