Jag och mitt Peter-Pan komplex...
Ibland är sitter jag i mitt badrumm och filosoferar. Min hjärna fungerar bra där bland alla kakelplattor, de har en lugnande effekt på mig. Idag kom jag till en hemsk insikt. Eller hemsk och hemsk, men något lite obehagligt....Jag börjar bli vuxen. Jag har ju en längre tid kännt mig gamal, kroppen krånglar, jag orkar ingenting ect ect. Men jag har alltid försökt hålla fast vid mina ideal av att vara en "ung rebell". Liksom skita i allt och sådär.
Men idag i mitt badrumm sa jag till mig själv: fan vad tråkigt det är på jobbet, men det är ju skönt att ha ett jobb... Hjälp! Vad var det där för en tanke. Jag som alltid sagt att jag kan tänka mig att leva på akassa eller vad som helst bara jag slipper jobba. Plötsligt är jag 50 år och påminner om mina föräldrar som tycker att jobbar man inte 8-17 är man inget värd...
Jag har gjort vad jag kunnat för att hålla fast vid min Peter-pan liknande syn på verkligheten, men nu vet jag inte om jag kan klamra mig fast vid den mer... Hur ska detta sluta...
//Erik