Det är väl för fan inte svårt att vara deprimerad när man är känd...
Kända människor har ju all möjlighet att vara med på likande program och berätta hur dåligt de mår och kan på så sätt leva ut sin ångest...
Vad ska vi andra dödlig göra. Som varje dag måste gå upp och slåss mot tristessen på egen hand. Vi har inte möjligheten att kliva upp på en scen och leva ut vår smärta. Nej, jag måste gå där och bära den med mig... Jag vill inte det... Jag vill också kunna sitt hos Stina och berätta om hur dåligt jag har mått och att jag går upp på scenen för att överleva...
Men jag har inte den scenen. Jag har en blogg med ca en läsare... Läsare som säkerligen tänker.. Sök hjälp grabben... Det vill jag inte.. Jag vill leva ut min smärta på scenen.... Men jag har inte den scenen...
"So good night and to you all, give me your hands if we be friends, and Robin shall restore amends... "
//erik
Vacker väder ovanför molnen...
Av någon anledning sitter jag och tänker på ett arbeta jag gjorde på Gymnasiet. Jag gjorde en låtanalys av kents "innan alltind tar slut" i mina ögon en fanastisk låt och jag gjorde också en fanastisk analys...
Jag fick IG på hela spektaklet... Kanske var det för att jag hade ett stort finger som "omslag"? Det var inget lånfinger om det är de ni undrar, utan mer ett uppfordrande pekfinger... Hur som helst, betyget blev det samma..
Häromdagen så satt jag och tänkte på ett "moment 22" i mitt liv... Det är den eviga tankegåtan förhållande som jag behandlade.... Det var när jag var mitt uppe i mitt "24" maraton. Jag insåg då följande. Att många av de saker jag gillar att göra hade varit omöjligt att göra om man bodde tillsammans med någon eller till och med om man "bara" hade ett förhållande. Jag gillar till exempel att köra bil för mig själv och lyssna på musik. Jag gillar också att titta på film för mig själv... Båda dessa saker kräver ju ensamhet, alltså kan jag inte göra det tillsammans med någon annan!?
Samtidigt så känner jag en saknad eller ett begär...
Tror att lösningen på mitt "problem" finns i Lill Lindfors låt "en man i byrån" Den handlade ju förvisso om en dildo, men jag tror att ni förstår vad jag menar. Jag vill ju ha någon på mina vilkor. men samtidigt är det vilkor som jag inte vill ha (ytterligare ett moment 22). Alltså SÅN vill jag ju inte vara, men samtigt skulle jag aldrig orka med en relation, det tär alldeles för mycket...
Vad göra, vad göra?
//Erik
J.D har börjat blogga...
I det senaste "Scrubs" avsnittet som ju är en serie som jag följer med än slaviskt hade J.D börjar blogga...
Dr Cox retade ju självklart honom för detta, men indikerade ändå vi flera tilfällen att han läste bloggen. Hans mentor läser alltså hans blogg och även om han blir mobbad för det så tror jag att han gillar det..
Vad fan håller jag på med... Sitter och spekulerar hur en fiktiv rollfigur känner i ett fiktivt sammanhang?! JA,det är precis vad jag gör, så roligt har jag...
Men ändå. Vem är min Dr Cox, har jag någon?! Tror att jag hade en hockeytränare en gång som var välidigt, väldigt lik honom. Det känndes bra på den tiden, men nu har jag ingen!? Eller...
Ingen på mitt jobb iaf vilket ju hade varit det mest troliga. Nej, här är det mer Ricky Gerveis likandne chefer... Ganska komiskt, men också mycket tragiskt...
Jaja, ni som känner mig. Har jag någon Dr Cox omkring mig?! Behöver jag det? Jag har ju tidigare klankat ner på mentorskap...Jaja, men man kan väl för fan ändra sig...
Min bitterhet som bortblåst?
Nejdå, den är snart tillbaka...
Jag står i duschen 0715. "jag älskar mitt meningslösa liv" som Winnerbäck uttrycker det... Jag vill gå och lägga mig, eller ut och springa, eller vad fan som helst utom att gå till ett jobb där mitt förakt inte räcker till...
Men så är det inte. Jag sitter ju här igen nu på mitt arbetete och även om jag är uttråkad så är jag inte längre lika bitter. Solen lyser in genom mitt fönster (de ska tydligen bli upp till 15 grader idag) och det är ljust ute...Men mitt humör är en ulv i fåra kläder. Jag vet att när jag vaknar imorgon är jag precis lika bitter, och lika trött på livet...
Och vad fan ska man göra åt det?
Ingen aning. Undrar om något vet!?
En anna liten grej...
Varför blir människor så lätt intresserad av än när man själv inte är intresserad?!
//Skräddan säger nej...
"Gud uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut nåt för dom som VÄNTAR..."
Vad är det som gör att jag inte kan leva i nuet? Är det livet som driver med mig. Eller är det så enkelt att jag alltid vill något annat, aldrig i nöjd och hela tiden måste fortsätta i men strävan mot, ja vadå...Gläjde, perfektion, "nöjdhet"?
Jag går upp på morgonen. Redan då längtar jag till att gå och lägga mig igen. Är det vår vill jag ha sommar. Längtar till högtider, drömmer om ledigehet vill vara någon annanstans. Jag skulle kunna räkna upp tusen exempel och det är både små och stora!
Känner alla såhär?! Det tror jag inte, många är nog fullt nöjda och upptagna med vad det gör just nu, men jag är hela tiden SEN. Sen kommer det bli kul. Då kommer jag vara lycklig, Om ett tag så ska jag köpa det där... Hela tiden framtid, aldrig nutid... VARFÖR gör jag så?!
Tack Olle...
//Skräddan