Jag vill ha ett talspråk som en europeisk flod...

Vad fan menar jag med denna rubrik undrar jag stillsamt direkt efter jag skrivit den!? Ja, vad menar jag egentligen?
Ja, jag tror att det är så att jag skulle vilja ha ett rikare och mer finurligt språk. Att på ett naturligt sätt kunna få in "shanghaja" i en dissuktion (det är förövrigt mitt favvorit ord). Hur ska man då gå till väga för att göra detta?
Själv har jag märkt att jag pratar som bäst när jag är lite lätt upprörd och diskuterar något. Då brukar jag dessutom komma på sköna menings och ord sammansättningar som jag efteråt brukar vara nöjd. Även när jag raljerar eller smädar någon av mina kamraters förfaranden brukar jag vara väldigt nöjd.

Anledningen till den här skrivelsen har nog mycket att göra med att jag såg Mikael Persbrand igår på "ett herrans liv" och han hade en riktigt skön kommentar om fotbolls VM som han kallade något i stil med "detta vidunderliga gladiatorspel" eller något i den stilen. Och det lät naturligt.

Talspråket är bland det roligaste som finns i min mening och därför är det också något som jag verkligen vill utveckla. Sen är det också så att tillskillnad till oss pojkar/män som förälskar oss med ÖGONEN, förälskar sig tjejer/kvinnor med ÖRONEN.
Så alla killar, ni förstår säkert vad ni borde göra?!

UTVECKLA ERAT JÄVLA DÅLIGA SPRÅKBRUK FÖR FAAAN.

Min vän och nästa VM

Om det hade funnits ett VM i att snacka skit så hade min nyss hemkomne vän haft medalj av ädlaste valör.
Jag menar då inte skitsnack i den bermärkelsen att han pratar skit OM folk, när han pratar snarar om skit MED folk.
Jag är ju själv lite av en ordbajsare av rang, men i hans sällskap står jag mig slätt. Kanske är jag bara avundsjuk över hans ibland helt obefintliga känsla för intresse hos den andra parten i samtalet när han bara mal på om... ja vad FAN som helst. För det är lite det som gör en riktigt skitsnackare, han kan prata om precis vad fan som helst när fan som helst... Ok det kan min vän... Han har gjort det till en konst...

"Dont bullshit a bullshiter" som talesättet lyder!

Och så var man kär i Josefin Sundström igen då...

Det finns sånadär tjejer som man bara är väldigt svag för. De har en stil och ett utseende som kanske påminner om någon annan, eller bara att det verkar så jäkla sköna... Josefin Sundström är en av dem.
Det är lite kul, för ibland ser jag henne på tv och tänker "idag ser hon rätt risig ut" som att det vore min flickvän eller nåt!? (För så tänker man ju alltid om sin flickvän?!) Det kan tilläggas att jag inte är den som brukar bli sådär 14 års kär i folk på tv, men det finns undantag... Josefin Sundström är en av dem...

I alla fall, det var länge sen jag såg henne nu, och så gjorde jag det idag... Tänkte inte skriva om det, men sen så hörde jag henne sjunga, och då var det kört... En sådär sträv tunn, underbar stämma... Plus ett utseende som kan få en man att gråta....Men jag gråter ju inte..

//Erik