Del 1 (här kommer tidsnog kanske komma ett annat namn)
Utan sin smärta var han ingenting längre. Han var slut som konstär och han visste om det allt för väl. Hans smärta som en gång varit som hans andetag hade styrts av det autonomanervsystemet och var inget han själv kunde påverka.
Nu var denna bort, och men den hela hans skaparkraft, hans glödande penna hade falnat tills den slocknat helt... Hans smärta som var som en kär vän hade lämnat honom strandad.
Det enda han kunde göra var att stå kvar på perrong och vinka sorgset när lämnade stationen ackompanjerad av tuffandet från ett gammalt ånglok... Vad skulle han göra, hur skulle han gå vidare...Han mindes hennes ord som en viskning...
...Venedig är vackert sa hon, åka dit du kommer att gilla det. Målarna på Rialto gör ditt porträtt för 90000 lire, det är det värt. Vem vet, kanske när du får se dig själv, hittar du ditt rätta jag, likt Dorian Gray!
Hon hade kanske rätt, kanske skulle han hitta sig själv, hitta tillbaka till det han trodde för alltid hade gått honom förlorat. Men någonting hade ersatt hans smärta, något som skrämde honom mer än han vågade utrycka i ord. Det var en likgiltighet och en iskyla som vid blotta tanken fick honom att kallsvettas. Han brydde sig inte längre, inte om henne, inte om ondskan, inte om den hustumisshandlade mannen mitt över gatan. Han brydde sig inte. Lät dem hållas, det var inte hans problem...
Han tänkte på judendomen. På lördag var den Yom Kippur, försoningsdagen, kanske hade han en chans att ställa allt til rätta. Be om ursäkt för den där dagen för länge sedan när allt gick fel, när hon såg honom med en helt ny blick och som hon sa hade öppnat hennes ögon för hans riktigt jag.
Detta riktigt jag som hon dagen efter helt tog avstånd från. Han visste inte vad hon menade och hade fram till denna dag inte förstått vad han gjort för fel. Nu när han satt där med sina halvfärdiga anteckningar slog det honom. Det var hans skrivande eller brist där av som var nyckeln. Hon var en junki för det skrivna ordet och han hade fram till den dagen varit hennes ständige leverantör av prima varor. Det skrivna ordets motsvarighet till Colombiansk snö. Den dagen hade han som i förbifarten berätta för henne att han hade slutat skriva. Att han kändes säg färdig med den biten av sitt liv.
Han mindes så väl hennes blick. De blågröna ögonen som utstrålade styrka och svaghet, värme och kyla hade förvandlas till... ja vadå, han kunde inte finna ord för vad hennes ögon förmedlade till honom...
Han kände sig tvingad att börja igen, bara en dikt, bara en vers, bara någonting ens värt att refusera... Han rev till sig sitt block bläddrade fram till en blank sida, tog fram sin medium Ballografpenna och började försiktigt skriva...
//Erik
Nu var denna bort, och men den hela hans skaparkraft, hans glödande penna hade falnat tills den slocknat helt... Hans smärta som var som en kär vän hade lämnat honom strandad.
Det enda han kunde göra var att stå kvar på perrong och vinka sorgset när lämnade stationen ackompanjerad av tuffandet från ett gammalt ånglok... Vad skulle han göra, hur skulle han gå vidare...Han mindes hennes ord som en viskning...
...Venedig är vackert sa hon, åka dit du kommer att gilla det. Målarna på Rialto gör ditt porträtt för 90000 lire, det är det värt. Vem vet, kanske när du får se dig själv, hittar du ditt rätta jag, likt Dorian Gray!
Hon hade kanske rätt, kanske skulle han hitta sig själv, hitta tillbaka till det han trodde för alltid hade gått honom förlorat. Men någonting hade ersatt hans smärta, något som skrämde honom mer än han vågade utrycka i ord. Det var en likgiltighet och en iskyla som vid blotta tanken fick honom att kallsvettas. Han brydde sig inte längre, inte om henne, inte om ondskan, inte om den hustumisshandlade mannen mitt över gatan. Han brydde sig inte. Lät dem hållas, det var inte hans problem...
Han tänkte på judendomen. På lördag var den Yom Kippur, försoningsdagen, kanske hade han en chans att ställa allt til rätta. Be om ursäkt för den där dagen för länge sedan när allt gick fel, när hon såg honom med en helt ny blick och som hon sa hade öppnat hennes ögon för hans riktigt jag.
Detta riktigt jag som hon dagen efter helt tog avstånd från. Han visste inte vad hon menade och hade fram till denna dag inte förstått vad han gjort för fel. Nu när han satt där med sina halvfärdiga anteckningar slog det honom. Det var hans skrivande eller brist där av som var nyckeln. Hon var en junki för det skrivna ordet och han hade fram till den dagen varit hennes ständige leverantör av prima varor. Det skrivna ordets motsvarighet till Colombiansk snö. Den dagen hade han som i förbifarten berätta för henne att han hade slutat skriva. Att han kändes säg färdig med den biten av sitt liv.
Han mindes så väl hennes blick. De blågröna ögonen som utstrålade styrka och svaghet, värme och kyla hade förvandlas till... ja vadå, han kunde inte finna ord för vad hennes ögon förmedlade till honom...
Han kände sig tvingad att börja igen, bara en dikt, bara en vers, bara någonting ens värt att refusera... Han rev till sig sitt block bläddrade fram till en blank sida, tog fram sin medium Ballografpenna och började försiktigt skriva...
//Erik
Kommentarer
Trackback