Om vikten att hitta sig själv...
"är du inte nöjd med dig själv är det svårt att bli nöjd med någon annat!" Ska man ens försöka?
Jag har länge vetat om devisen! Men jag har nog inte tänkt på den så mycket som idag, fick den lite halv om halv kastat i ansiktet ( i totaly did not see that coming...)
För det är väl så... Jag anser att jag har kämpat och slitet för att hitta någon (iaf gjorde jag det förr tills jag insåg det felaktiga i det). Jag har till och med kastat mig in i diverse förhållande för att snabbt behöva ljuga mig ur det av ointresse... >Tror jag i min enfald...
Egentligen är det kanske så att jag är så missnöjd med mig själv att jag aldrig kan bli nöjd med någon annan.
Men de få människor som jag sätter på en pedistal då?! Detta var både riktat som en fråga till mig och mina läsare...
För de finns ju de människor i mitt liv som jag idealiserar. Som jag inte ser några fel och brister hos och som jag i min dummhet tror att jag skulle bli lycklig med...
Det tror jag i och för sig bara i känslan. Det Apolliska förnftet säger mig att jag inte skulle kunna leva med någon!? I alla fall inte just nu!
Men ska man forsätta prova? Kanske inte bo med någon, men dejta och hålla på... På fråga Olle hade de sagt "SÅKLART"!!! Men är det verkligen så enkelt... Är det inte oansvarig att "leka" med andras känslor för att man på någon sätt ska finna sig själv? Eller är det så som alla redan gör kanske utan att skänka det skuggan av en tanke?!
Fan, jag trodde detta inlägg skulle ska harmoni och svar på mina innersta frågor, men jag märker att det bara leder till fler frågor...
Då känner jag mig manad att citera Per(vers) Per Lagerqvist. (skrev ju på vers, därför denna ordlek)
"ångest, ångest är min arvedel, men strupes sår och mitt hjärtas skri i världen..."
//Grubblaren