wallepojken

När jag sluter mina ögon ser jag bilder. Ytliga bilder som fladdrar förbi likt minnen i en vildsint karusell. Minnen av oss, bilder av oss. Ytliga bilder, ytliga minnen, jag är en ytlig människa. Går aldrig på djupet, håller mig flytande, där det är som varmast, där det är som lättast. Jag består, blir kvar, men är förbrukad. Jag är högkonsument vad det gäller yta. En vandring genom staden är som en aktion på Bukowskis. Jag ser bara de vackra tavlorna, eller de tavlor med vacker yta och på dessa lägger jag allating jag har... Jag lämnar aktionen fattig och utan tillgångar. Jag har sålt min själ, men utan att få någonting för den...

När jag öppnar mina ögon ser jag bilder. Det är vackra bilder som fladdrar förbi. Det är bilder av dig. Bilder som håller mig levande, håller mina sår öppna och får mitt hjärta att forsätta slå. Det slår, inte för att det vill, utan bara för att det kan, det har blivit en vana och något automatiserat. Jag klarar mig utan dessa bilder, mår inte bra av dem, men behöver dem. Jag är en missbrukare och du är min drog, jag är en pilgrim och du är mitt mål.

När jag vilar mina ögon ser jag bilder....De vackraste bilder jag sett...


//Erik