And then the tears came...

Jag ska åka till Rom på torsdag med jobbet. Det ska bli... spännande tror jag. Har aldrig varit där, vissa jag pratar med säger att jag kommer att älska staden, jag hoppas de har rätt. Som vanlig är jag uppe i varv när jag ska iväg. Mitt kontrollbehov trivs inte av att jag inte kan styra någoting om hur resan kommer att vara och jag har inte fått en tillräckligt detajlerad plan över resan.

Tror dessutom att lite små deppiga vårkänslor börjar smyga sig på. Jag kämpar febrilt med att hålla dem borta, men jag vet inte om jag kan vinna matchen. Jag hoppas och tror på att jag klarar det... Om jag inte dör av tristess innan...

//Skräddan

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback