Mor och far...
Igår fick jag en kort minnesbild på näthinnan. Jag är 7-8 år och har en av de värsta öroninflamationer jag någonsin haft. Jag vaknar mitt i natten och det gör så ont så att jag tror att det aldrig kommer bli bra, och jag kan absolut inte sova. Så helt plötsligt kommer en uns av lindring. Min mor står där bredvid mig och tittar ut över hustaken tillsammans med mig. Hon säger att allt ska bli bra och stryker mig lugnande över håret. Jag känner det också, min mor är här, allt kommer att bli bra trots allt.
När jag var bara några år yngre än vad jag är idag och läst intevjuer med kändisar som svarade på frågan vem deras idol var tyckte jag alltid att det var lite larvigt när de svarade "mor och far".
Nu tänker jag helt annorlunda, hur kan någon som växt upp med sina föräldrar och haft det bra INTE svara mor och far? Jag kommer alltid svara det framöver om jag får frågan. Min mor på grund av situationen ovan och tusentals fler såklart.
Min far för att han är mitt största fan vad det gäller min idrott vilken sport jag än utövar eller på vilke nivå det än är. Han är också min största kritker men utan hans feedback hade jag aldrig varit där jag är idag...
//Erik
När jag var bara några år yngre än vad jag är idag och läst intevjuer med kändisar som svarade på frågan vem deras idol var tyckte jag alltid att det var lite larvigt när de svarade "mor och far".
Nu tänker jag helt annorlunda, hur kan någon som växt upp med sina föräldrar och haft det bra INTE svara mor och far? Jag kommer alltid svara det framöver om jag får frågan. Min mor på grund av situationen ovan och tusentals fler såklart.
Min far för att han är mitt största fan vad det gäller min idrott vilken sport jag än utövar eller på vilke nivå det än är. Han är också min största kritker men utan hans feedback hade jag aldrig varit där jag är idag...
//Erik
Kommentarer
Trackback