wallepojken

Boomtownrats hade en fin bit (kanske den enda fina de gjorde) som heter "i dont like mondays". Märkligt att inte fler har gjort sånger på samma tema.

Men det är däremot lätt att vara glad på fredag.

Låtar som handlar om Fredagar.

Friday i´m in love - The Cure
Friday .  J. J Cale


Fan, kom inte på några fler. En fantastisk texrad ur JJ Cales låt.

Angående tisdagar.

"Thusdays aint good for nothing, drinking beer watching tv."

Så illa kan det vara. Men idag är det fredag och jag känner mig på gott humör, vi får se hur länge det håller i...

//Erik

Sitt och youtubar mig igenom dagen. Hittar massa schyst Thåström klipp och förundras över hur jävla bra han är, hur mycket rock han är och att han är så mäktig som han är.

Jag är den första att erkänna att jag tycker Thåström har gjort väldigt mycket mindra bra saker. Jag gillar inte peace love and pitbulls tiden speciellt mycket, och en hel del annat med, men vilken rocker han är. Så sjukt bra.

Tänker tillbaka till när jag var och såg honom och kent på "röda sten" för några år sedan. Jag var då ett stort kent fan och tänkte att kul att få se Thåström också men trist för honom att han ska gå på efter kent (de ansågs då vara jämnstora och avslutade varanna konsert var). OJ vad fel jag hade. Thåström rockade fullkomlig röven av Kent och var helt magisk. Det är fortfarande ett av mina starkaste konsertminnen trots, eller kanske tack vare att jag höll på att frysa ihjäl under Thåströms spelning.

Nu i sommar (2008) ska Thåström vara med (typ som förband men ändå inte) Kent ute på turnee. Det är nu helt klart att Kent är det största av de två och Thåström lite grann får rätta sig efter dem.

Jag hade gärna gått och sett Thåström, men i dags läget unnar jag inte Kent en krona. Sist de spelade ihop gick jag dit för att se Kent och såg Thåström som en bonus. I år går jag inte dit alls på grund av kent, trots att Thåström är där. Det är märkligt vad fort en människa kan byta åsikter...

//Erik

Bestämde mig för att lämna in min bil på service. Nu går skiten inte igång. Jag bara ser alla mina surt förvärvade slantar flyga ut genom mitt imanginära fönster och ätas upp av bilomkostnads monstret...

Bilar ska bara fungera. Förvisso har pärlan gått som en klocka fram tills nu, men usch vad jag hatar den just nu...

Nu ska jag lämna in den till opel och det kommer att bli dyyyyrt...

Jag hatar min bil.

Hemkommen. Rom var storslaget på det kulturella planet utan att jag lyckades få den där fantastiska stämmningen i kroppen som ja trodde att jag skulle få. Allt är ju så gamalt och har så mycket historia. Jag fårstår det på ett intellektuellt plan men jag skulle önska att jag kände det mer...

Vi var på en vingård och jag blev än mer övertygad att det är så livet ska levas...


Skräddan säger JA... till att bo på en vingård.

Har fått nys om att T är i Italien och att hon förmodligen kommer vara i Rom under tiden jag är där. Om man tror på ödet hade man... Glöm det, är nog bara jag kvar som tror på ödet, även om det aldrig har visat sig stämma. Men, men hon kommer i alla fall vara där, och lite häfigt hade det varit att bara kliva fram och säga hej vid "fonta di trevi" eller något sådan...

Sen annan sak både vad det gäller mig, Italien och T. Jag måste säga att jag är lite grann som Milan när det gäller vissa tjejer. Milan på 90 talet då alltså. Det viktigaste är inte att spelarna ska starta (bland de 11 bästa) det viktigaste är bara att de inte spelar för någon annan klubb... Samma sak är det med vissa personer.

Skräddan säger... Ciao

Jag ska åka till Rom på torsdag med jobbet. Det ska bli... spännande tror jag. Har aldrig varit där, vissa jag pratar med säger att jag kommer att älska staden, jag hoppas de har rätt. Som vanlig är jag uppe i varv när jag ska iväg. Mitt kontrollbehov trivs inte av att jag inte kan styra någoting om hur resan kommer att vara och jag har inte fått en tillräckligt detajlerad plan över resan.

Tror dessutom att lite små deppiga vårkänslor börjar smyga sig på. Jag kämpar febrilt med att hålla dem borta, men jag vet inte om jag kan vinna matchen. Jag hoppas och tror på att jag klarar det... Om jag inte dör av tristess innan...

//Skräddan

"Tog tåget ner, du skulle dumpa mig Bättre på plats än genom telefon" Så sjunger hon.
Varför är det så mycket bättre att bli dumpade ansikte mot ansikte. Är det för att person i fråga som blir dumpad i alla fall ska ha chansen att ge vederbörande en örfil? Är det för att den som dumpar ska visa lite sista respekt till den som han/hon dumpar. Är det för att man ska ligga med varandra en sista gång? 
Ofta undrar jag om det inte är bättre att både bli dumpad och att dumpa någon över telefon. Varför?

1. Det är lättare och smidigare
2. Mindre känsligt utan visuela intryck
3. Kan lätt komma därifrån.

Och allvarligt talat, hur många som du har gjort slut med eller blivit dumpad av håller du fortfarande kontakten med? Inte så många väl. Visst om du gör det via telefon kanske det kan komma någon som sprider att du var så himla osmidig i ditt sätt att "göra slut" men bryr du dig egenltigen? Du är ju fri, alt förkrossad över att ha blivit lämnad spelar det så stor roll om det görs via telefon eller ansikte mot ansikte? Jag tror det inte, men se min tro är klen...

//Skräddan

Igår var det strålande programmet "frånvarande igen. Igår disskuterades "killingänget". Gäster i studion förutom de "eminenta" programledarna Denise Rudberg, Calle Schulman, En kvinna jag inte vet namnet på och mästerfotografen Jens Assur. Schulman är skön, likaså Assur, men i vilken egenskap är de där? Calle är ju en riktig mediajävel så han snokar säkert rätt både på det ena och andra, men jag FÖRSTÅR mig inte på programmet. Ändå sitter jag där och glor... Mycket märkligt.

Skräddan säger... ja, ni vet...

"Det är samma regn som sa hejdå som hälsar mig välkommen hem igen... Men sin tillgivna blöta hundtunga 'välkommen hem min vän'"

Det var återigen länge sedan jag skrev. Jag går in då och då och tittar på bloggen som ser tillbaka på mig med rådjursögon och undrar varför jag aldrig skriver. Svaret är "jag vet inte". Jag får en idé i huvudet, men därifrån till att faktiskt ta tag i att skriva ner något på sidan verkar steget vara oh så långt.

Vad har då hänt sedan sist. Massa saker och ingenting.

Jag träffade dock en av mina idoler i stockholm när jag var där senast. Eller idoler och idoler, det var min gamla lärare som jag dyrkar mannen med intialerna L.S. Han var en helt fantastisk lärare och en ännu skönare person. Det verkar gå väldigt bra för honom nu och det är jag glad över.

I övrig var Stockholm som varit. Stort och torrt (det måste jag ändå ge staden, det regnar inte lika mycket som i Mölndal). Men ibland hjälper inte det.

"Hallå jag är tillbaks, lite mer förvirrad och lite mer vag, lite mer förbannad och långhårig men också mer långhårig och glad."

Har ni sett "Frånvarande" på tv8 med Författaren Sigge Eklund och journalisten Claes de Faire?
Det är ett helt fantastiskt program, på samma gång är det bland det sämsta jag någonsin sätt. Jag både älskar och hatar prorgammledarna och jag misstänker att de tär precis så de vill att man ska känna. Programmet är som ett "se och hör" i tv format. Skrämmande på fler än ett sätt.

Det hela går ut på att en panel med människor sitter och disskutera en eller flera personer som inte själva är i studion. Nej, det är alltså frånvarande, fyndigt eller hur!?

Jag försöker se programmet när jag märker att det går, men det kryper så i kroppen på mig att jag har svårt för att inte sänga av. Hur lyckas det pussla ihop en sådan brokig skara människor som så uppenbart hyser förakt för varandra...

Igår var det kronan på verker. Personerna som disskuterades var Richard Hobner och Lena Andre och förutom de två "eminenta" programledarna fanns det fyra gäster i studion. Jag är inte helt intsatt, men jag tror att två av dem är fasta gäster typ som Olle Palmlöf i programmet "ventil". I alla fall. Ebba von Sydow är där (ständig gäst?) och Denise Rudberg författare till boka O.S.A bland annat (också fast gäst?). Vidare var Hans Wiklund där och Mäster Torsten Flinck. Herregud vilket program. Torsten Flinck satt mest och grymtade och tittade föraktfullt på de andra medan han pratade om Persbrant och dramaten. Underbart. Det hela var mycket komiskt och precis sådär på gränsen att jag stod ut. Någon gång framöver ska de prata om Filip och Fredrik, det programmet får jag inte missa...

//Skräddan

Jag har saknat bloggen. Jag har ju den mitt framför mig varje dag, men ändå är det som om den inte är där.

Dagens fundering handlar om begreppet "hittat sig själv". Ofta så får man höra eller läsa någonstans att det var en kille/tjej som hade inte var så populär på gymnasiet men som nu verkligen hade hittat sig själv. Vad betyder det. För det är väldigt sällan som någon säger det om sig själv. "Jag har verkligen hittat mig själv" hör man sällan. Däremot beskriver ofta andra någon de känt för ett tag sedan och nu träffat på igen. Men återigen, vad betyder det.

Spontant vill jag säga att det betyder att DÅ var personen ful nu är den snygg. Eller för att generalisera något mindre. "Då tyckte jag personen var ful, men nu har han/hon verkligen en egen stil som passar". Är det kanske det, det går ut på att hitta sig själv. Då var jag punkar och glädde mig så, men fan jag passar ju bättre i snelugg och enbart svart. Gött jag är en synthare, jag har hittat mig själv?

Är det någon som vet svaren, upplys mig gärna. Exakt var är det man hittar sig själv?

//Skräddan

Vad var er första tanke när ni såg titeln på inlägget. Jag kunde just tänka mig det.

Jag har ju själv tänkt den tanken om något vackert jag har sett någonstans. Men det är roligt med språk hur samma mening kan ha så olika innebörd.

När jag klev ur bilen igår efter att jag hade spelat fotboll och fått - till och med i mina mått mätt - ordentligt med stryk och kroppen kändes väldigt sargad var min första tanke just det. Oh herregud vilken kropp. I bemärkelsen "det här var en trött rackare". När jag sedan efter duschen står och tittar mig själv i spegeln är det dags igen. Oh herregud vilken kropp. Denna gång i bemärkelsen "det där var ingen rolig syn".
Det är otroligt hur samma ord kan skifta så mycket i betydelse.

//W.A Lander...

Så hälsar mig bloggen när jag tittar in för första gången på cirka en månad. Ja, jag har varit borta ett tag. Kan bero på att jag skriver ganska mycket på annat hålla och därför har lite dåligt med motivation. Sen har jag också tänk mycket på vad jag skriver här uppe och mitt sätt att skriva.
Det är ju ganska självutlämnande vilket jag inte har några problem med, men jag vet att andra har det. Men sen är det ju faktiskt så att jag skriver för att underhålla. Alltså inte underhållar i bemärkelsen "folk ska skratta och hoppa" utan mer som en tragiskpjäs.

Jag har en kamrat låt oss kalla honom J som skriver på ett helt annat sätt. Han granskar världen genom sina ögon och skriver sedan frågor eller ibland sanningar på sin blogg om hur han ser på saker och ting. Jag gillar verkligen hans sätt att skriva och önskar ibland att jag kunde komma upp med samma alster.
Men det är nog med bloggande som med resten av livet. Alla har något som någon annan vill ha. Ingen är komplett även om det ibland kan verka så.

Från början var det tänkt att detta inlägg skulle bli något mer likt min vän J´s, men som ni ser så är det samma ton och tankegånger som i Skräddans alla inlägg. Det är väl helt enkelt så att jag inte kommer komma ur det här ekorrhjulet?

//Skräddan